Ögonen. Läpparna. Näsan. Håret. Halsen. Rösten. Namnet. Allt.
Allt han hade på kroppen var.. magiskt. Hans kropp som satt slimmad, musklerna som man såg genom tröjan. Sin V-ring. Sina muskler som man fick se dygnet runt.
Hans röst. Varje dag, hans lätta ”hej” som fick mig att bara hoppa på honom, trycka mina torra läppar mot hans mjuka.
Ögonen. Varje dag kollade han in i mina ögon och frågade hur jag mådde. Ögonen som fick mig bara på fall. Sina bruna ögon in i mina iskalla blåa ögon.
Läpparna. Dom rörde sig som en vals när han pratade. Dom rörde sig så lätt, skrattade, viskade, pratade. Wow.
Näsan. Hans näsa satt där den ska vara. På ett riktigt hett sett. Kan verkligen en näsa göra en på fall? Om inte, så är det något magiskt på honom. För hans näsa fick mig på fall. Direkt.
Håret. Hans hår. Som stod uppåt. Med massa vax, men ibland utan. Ljust brunt. Håret man ville dra sina fingrar igenom. Höra att han tyckte det var skönt.
Halsen. Halsen som satt så stadigt. Gjorde så man själv föll ihop till en pöl.
Samma sak med halsen. Det är magiskt, han gjorde en på fall. Genom sin hals.
Rösten. Den lena rösten som man ville höra varje dag. Den lena rösten som gjorde en så varm. Rösten som sa att allt skulle bli okej. Rösten som kunde låta arg, men ändå så len. Rösten som man ville höra stöna i örat. Säga att han älskade henne.
Namnet. Det där namnet som hade allt. Det sexiga, magiska, coola. Allt. Namnet som man kunde säga hela dagen, bara för att man ville. Namnet, som fick en på extra fall.
Men sen kommer problemet. Hans namn är Justin Bieber. Och han är min bror.